Nu kan äventyret börja!

På bussen på väg hem från Barnens ö frågar jag barnen vad de tyckt varit bäst på lägret. Ett barn svarar Höghöjdstraversen, en annan svarar när vi badade och någon säger discot. Sedan frågar jag vad vi kunde ha gjort bättre och då svarar alla i kör: ”stannat längre”.

På Barnens ö har vi två stora stugor till vårt förfogande. Det är jag och My från föreningen som är ledare och ett gäng barn som alla har syskon med cancer. Vi bestämmer oss för att bo i huvudbyggnaden och alla barn springer med lätta steg upp för trappan för att välja sovplats. När rumsfördelningen är gjord och sängarna bäddade sätter vi oss ute på gården och äter lunch. Det är varmt, solen skiner och utsikten mot de glittrande vattnet gör att känslan känns sådär perfekt som man tänker att ett läger ska.

Stämningen är lättsam och barnen pratar, skrattar och är energiska över att fått åka på läger. Efter lunchen kommer en av våra aktivitetsledare för att ta oss till vår första aktivitet och hälsa oss välkomna. Nu kan äventyret börja!

Vi har ett högt tempo på aktivitets-schemat och vi börjar med Höghöjdstraversen där vi klättrar upp 11 meter och balanserade mellan två rep för att ta oss mellan det ena trädet till det andra. Vi var så imponerade av alla som testade och vågade klättra och balansera på repen. Därefter bad och riktigt modiga barn som hoppade i ett 17 gradigt vatten, följt av middag, fotboll och disco.

Dagen var härlig och gick fort, massor av skratt, bus och en hel del lek gjorde att vi alla somnade trötta men glada.

Dag två var vi uppe med tuppen för att hinna med så mycket som möjligt innan hemfärd. Aktivitetsledarna hämtade oss i deras elbil och tog oss till hinderbanan. Där skulle man klättra över hinder och leta efter bokstäver som bildade ord. Vi fick gå om flera gånger och sedan fick vi även prova på en annan aktivitet: Mörkerlabyrinten.

Magiskt är det ord jag vill använda för att beskriva lägret. Att komma till Barnens ö och få ett så varmt välkomnande av Adventura, där servicen var optimal och de gav oss det lilla extra som de inte behövde, men som fick oss att känna oss som hemma.

Även att se barnen ha det bra, bara få vara sig själva. Där de delar samma historia men inte behöva prata om det för de förstår varandra. Det är viktigt och det är just därför en syskongrupp behövs.

Tillsammans är vi starka, tillsammans är ingen ensam.

Kram från Desiree

Ärret gör att det ser ut som att jag har magrutor

Jag har funderat nu några dagar på hur jag ska presentera mig på denna blogg. Jag har aldrig skrivit något såhär och det är minst sagt en ära att få blogga för barncancerföreningen. Men hur presenterar man sig egentligen på en blogg? Egentligen ville jag göra något storslaget, ungefär som Lill Lindfors i Eurovision Song Contest 1985. Ni vet när hon tappade kjolen inför alla men sen gjorde överdelen till en klänning? Det är nog det bästa som hänt i melodifestivalen, om man inte räknar med Roger Pontare såklart. Han kommer föralltid vara den bästa.

Hursomhelst, nu har jag inte riktigt resurser till att köra en Lill Lindfors så ni får stå ut med en enkel presentation av mig.

Jag heter Zoe Reeves Gröön och fyller 18 nu i oktober. Jag går mitt tredje och sista år på Kulturama gymnasium där jag läser den estetiska inriktningen Fotograf. Så om ni ser mig någon gång på något event så har jag förmodligen kameran i högsta hugg redo att fånga glädjen som föreningen lyckas sprida till barnen!

Bortsett från att fotografera så älskar jag att läsa böcker, äta pizza och lyssna på musik. Just nu sitter jag och lyssnar på en nostalgilista på Spotify och det bara sprutar ut Backstreet Boys och Britney Spears ur lurarna.

En fråga man ofta får när man är i min ålder och börjar närma sig studenten är vad man vill göra i framtiden. Mitt svar på den frågan är ganska simpel; Jag har ingen aning. Jag har så många olika intressen och idéer om saker jag vill göra. Ena sekunden vill jag bli polis, andra sekunden vill jag simma med delfiner på Hawaii. Det jag kan säga dock är att jag ser fram emot att ta reda på vad jag vill. Så länge jag hamnar på en arbetsplats och skapar en karriär som jag trivs med så är jag nöjd!

En annan fråga jag ofta får är vad min historia med barncancer är och den kommer här:

När jag var fyra år gammal fick jag diagnosen Wilms tumör. Det är en tumör som sitter på njuren och min tumör var stor som en grapefrukt. Den gick inte att ta bort så de tog hela njuren. Jag har alltså bara har en njure kvar. På vänster sida har jag ett hyfsat långt ärr som en fin souvenir från min sjukdom. Jag ogillade ärret när jag var yngre men nu har jag insett att ärret gör att det ser ut som jag har magrutor, så jag är nöjd.

I samma veva som jag fick min diagnos så fick min pappa och hans sambo en bebis och jag en lillebror. Om jag inte har helt fel så fick jag min diagnos i november år 2000 och han föddes i december. Kan tänka mig att det var lite körigt.

Jag blev hursomhelst frisk men när min lillebror var fyra år gammal så hände det även honom. Han blev, precis som jag, diagnoserad med Wilms tumör. Vi hade samma diagnos, samma doktor och under en tid låg han till och med i samma rum som jag hade legat i. Ärftligheten på just denna diagnos ligger på ungefär 1-2% och enligt uppgifter så är vi det andra syskonparet i Sveriges historia som båda fått diagnosen.

Efter cellgiftsbehandlingar och många många sjukhusvistelser är vi idag båda friska och jag ska på mitt allra sista återbesök på Astrid Lindgrens Barnsjukhus nu i januari 2015. Jag kommer då att vara över 18 och då blir det att säga hejdå till finfina Q84 som varit en sådan stor del av livet. Det kommer dock bli svårast att säga hejdå till lekterapin, det bästa på hela sjukhuset.

Jag kommer skriva fler inlägg här på bloggen, så jag tänkte nog sluta här för denna gången. En kort presentation om mig själv helt enkelt. Det blev ingen Lill Lindfors men jag hoppas att jag kunnat förmedla lite Roger Pontare glädje i alla fall!

Hare gott mina vänner så ses vi snart igen här på bloggen!

/Zoe